Du är här:Start > Musik



”Det viktigaste som dirigent är att kunna entusiasmera”, menar Ingela Johnsdotter Omnell. ”Man ska ha energi och ge glädje till kören”, säger hon. Och så ska man dessutom vara tydlig med vad man vill i dirigeringen och kunna ge sångtekniska instruktioner.

Ingela älskar Bach och busiga barn

"De busigaste barnen har en särskild energi för att skapa. Ofta är det de som sjunger bäst!” Ingela Johnsdotter Omnell har lett musikklassernas körer i hela sitt vuxna liv, så hon borde veta. Själv påstår hon att hon var blyg som barn; det märks det inga spår av idag. Det tackar hon bra lärare för. Det var särskilt en lärare på musikhögskolan som såg ledaregenskaper hos Ingela som hon ännu inte hade upptäckt själv och utmanade henne att ta för sig mer.

Idag dirigerar hon hundratals sångare och lyckas förmedla precis hur hon vill ha det bara genom sin mimik, sina handrörelser och några korta ord här och där. Hon ställer krav, men har alltid glimten i ögat.

Ville flyga igen

Det händer ganska ofta att gamla elever kommer fram på stan och tackar. Det betyder mycket för Ingela. Hon vet att hon är den hon är tack vare lärare som trodde på henne, och hon har fått vara den människan för andra.

Men nu har Ingela lämnat Fryx bakom sig och börjat frilansa. ”Jag trodde aldrig att jag skulle komma dit, för musikklasserna har varit mitt hjärtebarn”, säger hon. ”Men när man kommer över 50 händer det saker uppe i hjärnan. Inget är lika självklart längre. Jag ville göra nånting mer, jag ville flyga igen!” Det lockade att få musicera själv – som Bach, till exempel.

”Jag älskar Bach!” utbrister Ingela. När hon ska förklara varför så kommer hon tillbaka till de där busiga barnen: ”Bach kan låta som en busig skolpojke. Men han kan också vara väldigt melankolisk eller tröstande. Man vet inte var man har honom!”

Sånt som svänger

Ingela är inte heller så lätt att placera. Hon är inte bara körledare utan spelar både gitarr, piano, dragspel, trummor, bas och krumhorn! Hon trivs med att frilansa. ”Att inte behöva vara ansvarig utan få kompa och följa nån annan och bara brodera ut musiken, det älskar jag. Det är extra roligt när man har en basist och en trummis med och det svänger lite.”



”Bra sväng får man när musiker lyssnar på varandra”, säger Ingela. ”Det går inte att damma på var och en på sitt håll när man spelar tillsammans. Man får inte göra för mycket. Som pianist älskar jag att spela basgångar, men har jag en basist med måste jag slå mig på vänsterhanden.”

Du kan mer än du tror!

Ingela spelar ofta på gudstjänster i Ansgarskyrkan. ”Cirkeln sluts på nåt sätt”, menar hon. I kyrkan hemma i Småland fick hon vana att spela inför andra redan som barn. En stor del av den svenska musikeliten har faktiskt en bakgrund i kyrkan. Det är inte så konstigt, för där får ungdomar sin första scen. Eller som Ingela uttrycker det: ”Jag behövdes, helt enkelt. Och jag behövde dem.”

Responsen hon får när hon spelar eller dirigerar är fortfarande viktig för henne. ”Jag står inte där framme för att visa upp mig själv. Jag vill alltid beröra! När jag sitter där framme vid flygeln så ser jag när folk tar till sig; det ger mig energi. Då lägger jag på lite extra!”

Ingela vill få människor att tro mer om sig själva, inte minst när hon leder körer. ”Man kan inte begära för mycket, men sångare kan oftast nå längre än de själva tror”, menar hon. ”Man ska sätta ribban lite högre. Och när man når upp dit – det är höjden av lycka!”

.